Nu har jag tvingat in 60 sidor plus omslag plus presentation i de fina färgglada kuverten jag köpte häromveckan, hoppas att de överlever transporten! Ska gå till posten nu och väga dem, kommer gå på en förmögenhet men det är det värt! Hoppas att de har fina frimärken att smycka framsidan med!
Börjar med fyra och sen kan jag skicka fyra till nästa vecka! Håll tummarna!
Under pepp!
”Det ser ut som en låda”, påpekar Yvon. ”Se där, det där är ett handtag.”
”Men vad gör en låda av guld mitt inne i skogen?” undrar Timo och tittar runt bland träden. ”Vad tycker du, ska vi gå till kojan eller vill du leta mer?”
”Ja! Det kanske finns fler här i närheten!” ropar Yvon uppspelt och tittar runt bland träden. ”Jag går hitåt”, meddelar hon och fortsätter längre in i skogen, ännu längre bort från stigen.
Under en tjock gran glimmar det till igen och Yvon böjer sig ner och plockar upp en liten nyckel av gyllene guld med ett band av vinrött sammet.
”Jag hittade en till sak!” ropar hon bort till Timo som sitter och letar i en ihålig stubbe. ”En nyckel! De kanske hör ihop?”
”Kanske!” ropar han tillbaka. ”Vi fortsätter leta!”
Regnet har bildat en sjö mitt inne bland träden och de går dit och tittar. Solen lyser starkare nu över skogen och vattnet glittrar magiskt. Tjocka grästuvor sticker upp längs stammarna och bildar en stor bukett runt träden. I en av tuvorna tror sig Timo se det tredje fyndet för dagen. Han vadar barfota ut i vattnet medan Yvon håller i hans blöta skor.
”Det är ett smyckeskrin som saknar en låda!” ropar han förtjust och Yvon hoppar jämfota av lycka. Tillsammans slår de sig ner på ett nerramlat träd i närheten för att sätta i lådan. Den passar perfekt! Yvon lägger i nyckeln och stänger sen lådan. Genast börjar en vacker melodi att spela.
”Jag har aldrig hört något liknande”, viskar Yvon och Timo håller med. De sitter trollbundna ett tag och bara lyssnar.
”Åh!” väser plötsligt en röst innefrån skogen, ”Jag hör att ni har hittat mitt smyckeskrin!”
Under utdrag
Det är lite tomteverkstad hemma hos mig ikväll! Jag häftar kapitel och räknar papper, det är väldigt trevligt! Håller på med ett personligt brev också, tar nog inte det som står under Mer om böckerna, jag hittar på ett nytt! Vill att det ska väcka nyfikenhet hos läsaren och stå ut lite i mängden, får se vilka knep jag tar till!
Under pepp!
Jag är väldigt spänd över att första omslaget är klart och det ska bli så kul att börja skicka in det till förlag! Vet inte om jag ska hålla mig till efter bokmässan eller om de har tid att läsa manus innan… Vi får se! Peppad till tusen, snart smäller det! Återkommer när jag har slickat igen kuverten!
Fick en skiss på Yvon idag från Maria och om du kikar på Yvon & Timos Twittersida så ser du en liten teaser av den i bakgrunden!
Under Twitter
I boken som jag inte är riktigt nöjd med (och som jag nämnde i förra inlägget) går Yvon och Timo via en hemlig dörr upp till taket på Timos hus. De har sällskap av en granntjej som heter Mossarella och som gör Yvon svartsjuk. Anledningen till att de var tre överhuvudtaget var att uppgiften till skrivarkursen var att skriva om tre barn i ett rum, där rummet kunde vara vilken plats som helst på jorden. Jag föreställde mig genast ett tak med en fantastisk skog på…
”Ingenting hade kunnat förbereda henne för synen hon möts av uppe på taket! Istället för grått, gammalt grus som hon först föreställde sig ser taket ut som något man bläddrat fram i en sagobok.
Hela höghustaket, som är minst lika stort som en fotbollsplan, täcks av små mörkbruna krokiga träd i full blom. Eftersom träden är så korta syns de inte nerifrån gatan men härifrån är det fantastiskt vackert.
Om Timo sträcker sig upp på tå kan han nästan nå till trädens topp. Där uppe växer fantastiska vitrosa blommor och bladen som är ljust gröna och spetsiga växer tätt, tätt tillsammans. Grenarna är fulla av frukter som Yvon aldrig sett förut och de hänger tunga ner mot marken. De har samma form som tre knubbiga hjärtan hopsatta till en treklöver och är alla i olika storlekar. De mindre frukterna är gula och lyser som guld medan de större frukterna är bruna och blanka som choklad. De får träden att fullkomligt glittra i solljuset.
Men det mest makalösa av allt är doften som slår emot dem när de andas in.
”Mmm! Det luktar ju våfflor!” utbrister Yvon när hon klättrat upp genom luckan efter Timo och det sura humöret blåst bort.”
Har skrivit om den utan Mossarella eftersom jag inte vill ha någon kärlek mellan Yvon och Timo annat än som kompisar. De är experter på att hålla handen men där går också gränsen!
Under utdrag
Jag håller på att sätta ihop en presentation som jag kan skicka till förlagen och tycker att det som står under Mer om böckerna passar fint till det. Funderar på om jag ska köra helt på den anonyma stilen, det är rätt roligt!
Just nu twittrar jag om några meningar som jag strukit. Jag har en hel mapp full med worddokument på datorn, både de klara och inte klara berättelserna om Yvon och Timo. Skrev en om taket på Timos höghus som jag gillar men som jag aldrig fick till som jag ville. Kan ha att göra med att det inte riktigt är jag som bestämmer när jag skriver. Berättelsen får eget liv och drar iväg så det blir som ett äventyr för mig med! Ska få till den en vacker dag!
Om du vill kan du närsomhelst maila till yvontimo@spray.se om du vill veta mer, jag kanske är anonym men det betyder inte att jag inte vill bli kontaktad! Släng iväg ett mail bums!
Under Twitter
Nu har Maria satt igång rejält och jag hoppas snart få se några av hennes skisser. Kan inte tänka mig något mer spännande i livet än att se någon annan tolka ens arbete (kärleksfulla ord + kreativa tankar) så gissa om jag längtar!
Såhär skriver hon i ett meddelande
Ooooooh!! Snart så!
Under pepp!
Hon parkerar den rödprickiga cykeln genom att lägga ner den på marken och går ifrån stigen, längre in i skogen. Över de hala, mossiga stenarna och under de långa, spretiga grenarna.
”Hallå?” viskar hon försiktigt in mot skogen och känner sig nästan lite löjlig.
”Hallå själv!” viskar en glad röst tillbaka innefrån skogen.
”Va? Var är du?” stammar Yvon förvånat och ser sig om bland granar och tallar.
”Här är jag!” skrattar rösten och rycker henne i byxbenet.
Yvon hoppar högt upp i luften av rädsla men lyckas landa på rumpan rätt ner i en lövhög.
”Du gjorde dig väl inte illa?” frågar rösten oroligt och nu ser Yvon att det verkligen är en liten skogstomte.
Under utdrag
Yvon och Timos äventyr! 