Utdrag ur berättelsen om Timos höghustak

I boken som jag inte är riktigt nöjd med (och som jag nämnde i förra inlägget) går Yvon och Timo via en hemlig dörr upp till taket på Timos hus. De har sällskap av en granntjej som heter Mossarella och som gör Yvon svartsjuk. Anledningen till att de var tre överhuvudtaget var att uppgiften till skrivarkursen var att skriva om tre barn i ett rum, där rummet kunde vara vilken plats som helst på jorden. Jag föreställde mig genast ett tak med en fantastisk skog på…

”Ingenting hade kunnat förbereda henne för synen hon möts av uppe på taket! Istället för grått, gammalt grus som hon först föreställde sig ser taket ut som något man bläddrat fram i en sagobok.

Hela höghustaket, som är minst lika stort som en fotbollsplan, täcks av små mörkbruna krokiga träd i full blom. Eftersom träden är så korta syns de inte nerifrån gatan men härifrån är det fantastiskt vackert.

Om Timo sträcker sig upp på tå kan han nästan nå till trädens topp. Där uppe växer fantastiska vitrosa blommor och bladen som är ljust gröna och spetsiga växer tätt, tätt tillsammans. Grenarna är fulla av frukter som Yvon aldrig sett förut och de hänger tunga ner mot marken. De har samma form som tre knubbiga hjärtan hopsatta till en treklöver och är alla i olika storlekar. De mindre frukterna är gula och lyser som guld medan de större frukterna är bruna och blanka som choklad. De får träden att fullkomligt glittra i solljuset.

Men det mest makalösa av allt är doften som slår emot dem när de andas in.
”Mmm! Det luktar ju våfflor!” utbrister Yvon när hon klättrat upp genom luckan efter Timo och det sura humöret blåst bort.”

Har skrivit om den utan Mossarella eftersom jag inte vill ha någon kärlek mellan Yvon och Timo annat än som kompisar. De är experter på att hålla handen men där går också gränsen!

Äntligen!

Nu har jag varit hemma själv några dagar och solen har inte visat sig nämnvärt så jag har passat på att rätta mina utskrivna berättelser. Är inte nöjd med en av dem men sex stycken är nu helt och hållet genomgångna och jag har sett till så att alla är på 3500 tecken för jag gillar när böcker är lika långa.

Avslutade precis ”Yvon och Timo tältar och går vilse i källaren där monstret bor” och det blev mycket bättre nu när jag ändrade slutet. Det är så skönt att knyta ihop säcken på ett snyggt sätt!

I och med att jag har rättat mina utskrifter har jag även läst igenom alla berättelser i ett svep och känner att de hör ihop allihop. Det är kul att referera till någon som har hänt i tidigare böcker!

Typiskt för Yvon är att hon alltid har något rödrickigt på sig. Det kan vara en kofta, en pyjamas, en cykel, vadsomhelst.

Nu vill jag skriva ut sidorna (60 stycken) igen och sätta upp dem och bara kladda på dem och ringa in fler detaljer och dubbelkolla så att allt stämmer. Har bestämt mig för namnet på byn där de bor, Godby, och har börjat kalla husen som ligger i Godby för trädgårdshus. Insåg för en stund sen att Timo bor i ett höghus, precis som jag när jag var liten, och Yvon bor i ett av trädgårdshusen nedanför, precis som det var kolonistugor nedanför höghuset där jag bodde. Och så skogen precis bredvid som självklart finns på riktigt. Det är bara sjön Böle som inte ligger där jag växte upp.

Namnen Godby och Böle har jag tagit från Åland. Har vissa detaljer med i berättelserna som de som känner mig kanske känner igen. Ska ta och maila till illustratörskan och höra hur det går för henne för nu börjar jag bli redo att göra något av Yvon och Timo!