I boken som jag inte är riktigt nöjd med (och som jag nämnde i förra inlägget) går Yvon och Timo via en hemlig dörr upp till taket på Timos hus. De har sällskap av en granntjej som heter Mossarella och som gör Yvon svartsjuk. Anledningen till att de var tre överhuvudtaget var att uppgiften till skrivarkursen var att skriva om tre barn i ett rum, där rummet kunde vara vilken plats som helst på jorden. Jag föreställde mig genast ett tak med en fantastisk skog på…
”Ingenting hade kunnat förbereda henne för synen hon möts av uppe på taket! Istället för grått, gammalt grus som hon först föreställde sig ser taket ut som något man bläddrat fram i en sagobok.
Hela höghustaket, som är minst lika stort som en fotbollsplan, täcks av små mörkbruna krokiga träd i full blom. Eftersom träden är så korta syns de inte nerifrån gatan men härifrån är det fantastiskt vackert.
Om Timo sträcker sig upp på tå kan han nästan nå till trädens topp. Där uppe växer fantastiska vitrosa blommor och bladen som är ljust gröna och spetsiga växer tätt, tätt tillsammans. Grenarna är fulla av frukter som Yvon aldrig sett förut och de hänger tunga ner mot marken. De har samma form som tre knubbiga hjärtan hopsatta till en treklöver och är alla i olika storlekar. De mindre frukterna är gula och lyser som guld medan de större frukterna är bruna och blanka som choklad. De får träden att fullkomligt glittra i solljuset.
Men det mest makalösa av allt är doften som slår emot dem när de andas in.
”Mmm! Det luktar ju våfflor!” utbrister Yvon när hon klättrat upp genom luckan efter Timo och det sura humöret blåst bort.”
Har skrivit om den utan Mossarella eftersom jag inte vill ha någon kärlek mellan Yvon och Timo annat än som kompisar. De är experter på att hålla handen men där går också gränsen!
Yvon och Timos äventyr! 